Hon står upp för barn med hiv

”En individ kan inte lösa allt, men det betyder inte att du inte kan göra något.”

När Time Magazine listar de 100 mest inflytelserika personerna för år 2012 återfinns grundaren av Naz Foundation, Anjali Gopalan. Naz Foundation är en viktig samarbetspartner i Föräldralösa Barns biståndsarbete. Anjali Gopalan listas tillsammans med andra storheter såsom Hillary Clinton och Barack Obama.

Anjali Gopalan har, enligt motiveringen, betytt mer än någon annan i Indien när det gäller att kämpa för homosexuellas rättigheter. Hon har framgångsrikt verkat för att förändra lagstiftning som förbjuder homosexualitet mellan män.

Hon har även engagerat sig i kampen för hiv-positivas rättigheter och arbetar nu främst för barn som drabbats av hiv.  Hon startade den första institutionen för barn med hiv i Indien. Ett ställe som nu ses som en förebild av både politiker, organisationer och myndigheter. Det var arbetet med rättigheter för hivpositiva barn som ledde till att Adoptionscentrum började samarbeta med NAZ. Jag träffade henne för första gången för sex år sedan och överväldigades genast av hennes engagemang och visioner.

När jag denna gång träffar Anjali för en intervju, hemma hos henne omgiven av hennes stora hundar, berättar hon att när hon fick ett mejl om att hon var med på en lista över världens mest inflytelserika trodde hon att det var ett av alla dessa skräpmejl.  Irriterad över spam hamnade det oläst i skräpposten. Några dagar senare ringer en överexalterad vän från USA och gratulerar henne till att vara med på den prestigefullda listan - först då inser hon att det är sant. ”Antar att man tycker att det man gör varje dag inte är särskilt märkvärdigt.”

Hur började du arbetet med att kämpa för hivpositiva barns rättigheter?

En liten förskrämd pojke med stora ögon övergavs som fyraåring hemma hos mig eftersom NAZ vid det tillfället inte hade några egna lokaler.  Pojkens släkt, som var välutbildad och hade det gott ställt, vägrade trots det att ha med barnet att göra eftersom han var hivpositiv. Detta fastän man försökte resonera med dem, berättar Anjali.

Anjali ringde under flera dagar runt till olika institutioner, sjukhus och sociala myndigheter för att någon skulle ta hand om barnet. Men så fort de fick veta att barnet var hivpositivt stängdes dörrarna en efter en. Till slut tänkte hon;  ”Enough is enough,– we will take care of the child ourselves. what is the big deal”. Hon öppnade det första hemmet för hivpositiva barn i Indien år 2001.

Idag bor 29 barn permanent på NAZ hem för hivpositiva barn. Kriteriet för att komma dit är att barnet har förlorat båda sina föräldrar och att man inte lyckas hitta någon släkt som kan och vill ta hand om barnet. Vissa barn får komma dit tillfälligt, och målet är alltid att återförena barnet med en överlevande förälder eller släkt.

Vilka utmaningar har du mött?

Jag mötte ett kompakt motstånd mot att öppna ett hem för barnen från alla håll; kollegor, vänner och andra aktivister. Att öppna en institution är fel eftersom det är systemet som måste ändras, menade de stora organisationerna. Visst, säger Anjali, som ser sig som en lobbyist och gärna står på barrikaderna. Självklart måste vi arbeta för att barnen ska tas om hand om i sina familjer och inte stötas bort. En institution kan aldrig ersätta ett hem. Men under tiden vi kämpar med att förändra systemet - var ska alla dessa barn ta vägen? På gatan? Dessa barn är de svagaste och mest utsatta av alla. Ska vi bara överge barnen för att det inte är politiskt korrekt med barnhem?

Andra hävdade att hon måste se den stora bilden. Vad är det för idé att ta hand om trettio barn när det är så många barn som lever på gatan?  ”Men, menar Anjali, om vi hela tiden ska ta in alla problem så kommer man att bli paralyserad och aldrig kunna åstadkomma någonting. Du vet, säger hon, vad man än vill företa sig i livet som är nytt kommer det alltid att vara människor som hittar svårigheter och berättar för dig att problemen är för stora. Låt inte dessa personer hindra dig från att göra det du själv tror på - vad det än handlar om. Om vi alla bara försökte förändra livet för en enda människa, hur mycket bättre skulle inte världen och vi själva må då? En individ kan inte lösa allt, men det betyder inte att du inte kan göra något.

Förvånansvärt många ifrågasatte vitsen med att satsa på sjuka barn som ändå ska dö när det finns så mycket fattigdom. Men, säger Anjali, jag kan gå ut härifrån och bli överkörd av en lastbil idag. Vi vet som tur är väldigt lite om när vi själva ska dö. Och vem säger att livet är mindre värt under den tid vi finns här? Dessutom, med den medicin som finns idag, är det ingen som vet hur länge dessa barn kan leva. Den äldsta pojken som finns hos oss idag ska fylla tjugo år.

Anjali berättar med stolthet att den första pojken som övergavs idag är en mycket stilig, eftertänksam ung man som har klarat av skolan med högsta betyg och börjat studera till ingenjör.  Men, med tårar i ögonen berättar hon, att inte en enda gång under dessa år har släkten hört av sig och frågat hur det har gått för honom. Jag är så ledsen för den förlust som släkten har gjort, säger Anjali.

Hur ser du på framtiden?

Jag har köpt en bit land med fantastiska möjligheter och där man kan odla ekologiska grönsaker till barnen. Kanske man även kan ha en hundgård där? säger Anjali drömmande. Allt eftersom barnen blir större så ökar behovet av en egen vrå. Nya tonårsproblem börjar uppstå som vi ännu inte helt lärt oss att hantera, men vi gör vårt bästa. Vi inser att de äldre barnen behöver mer utrymme. Jag måste erkänna att det inte är lätt att gå ifrån att bli älskad av en grupp små barn till att plötsligt ha ungdomar som ifrågasätter det mesta. Men kanske det också är ett friskhetstecken att våra ungdomar inte är lika följsamma som barn på vanliga institutioner?  Vi har genomsnittligt mycket goda studieresultat och är mycket stolta över dem alla.

Den här ”lilla” gruppen av barn är ett åtagande för livet och de måste kunna återvända till oss för kortare tider om de behöver. Än så länge har vi inte tillräckligt med pengar för att bygga ett nytt hus, men det löser sig, säger Anjali, full av tillförsikt. Nu har vi i alla fall marken. Jag planerar välgörenhetsgalor med kändisar för att få in pengar. Det kommer att gå bra, säger hon med ett stort leende. 

Precis när jag ska gå säger Anjali att hon hoppas att myndigheter ska uppmärksamma inte enbart de föräldralösa barnen utan också arbeta med alla grymheter som begås mot barn inom den närmaste familjen och släkten. 

Hör hur hon själv berättar om hur det började på YouTube.
http://www.youtube.com/watch?v=8YiHwqzCpOk

Text och foto: Eva-Maria Rask